Morgonhockey

På fredagar händer det som är en stor anledning att jobba kvar på samma ställe år ut och år in: ishockey. Vi är ett gäng som glatt stiger upp varje fredagmorgon från början av september till mitten av mars för att spela ishockey på en, för oss som aldrig blev nåt, hygglig nivå. Av all träning jag håller på med är det den absolut roligaste. All annan träning är en sak i taget, medan ishockey är så mycket mer komplext, med skridskoåkning, samspel, puckkontroll, uppsikt, etc. Och det kan vara så vackert! Ett problem brukar dock vara blodsockret efteråt som sticker iväg i höjden. Får mäta och trixa lite mer för att hela fredagen ska bli lika underbar som starten.

Fast imorgon ska jag iväg på nåt jag är nästan lika peppad inför, nämligen ett simläger med Terry Laughlin. Kolla upp Total Immersion, eller vänta på rapport efter helgen.

Broloppet - avslutning på inlines-säsongen

Adrenalin. Efter en stressig förmiddag med körframträdande och snabblunch hade jag inte full koll på sockret, milt uttryckt. När jag 10 minuter innan start hade ett blodsocker på 17 kändes det inget vidare. Jag tog 3 IE snabbinsulin och hoppades. Det var ju ändå bara 5 km på inlines, runt 10 minuters jobb och det ska man väl fixa? Eller? Det gjorde jag iallafall, på en tid under 10 minuter och en andraplats. Så var det det där med adrenalin. Loppet var ett jippo i samband med en bro över Motala, och det fanns en barnklass som skulle ta sig 2,5 km, det vill säga att de startade en god bit framför oss och vi startade dessutom ett par minuter efter dem. Innan vi kom ifatt dem kom vi dock fram till bron. Över bron gick banan på en normalsmal cykelbana. Till min förvåning var båda sidorna av den täckta med publik, publik som just sett barnen springa förbi och varav vissa var på väg efter dessa gåendes i bredd över hela cykelbanan. Adrenalin. De hade en aning om att inlinesåkning är en rätt snabb historia om man har hygglig teknik. Nu vet de. Med ringklocka och hyggliga röstresurser lyckades jag få tillräckligt med uppmärksamhet för att alla skulle hinna undan. När jag testade sockret igen efter loppet var det uppe i 20.

Adrenalinet var förmodligen på redan på förmiddagen och det påslaget gick knappast ner på startlinjen. Och den lätta paniken på bron med folk överallt hjälpte inte heller. Men några timmar senare var sockret bra igen.

Det mesta går att kontrollera och planera för när det gäller tävlande i olika former, men adrenalinpåslagets inverkan på blodsockret är minst sagt klurigt. För om man distraherar sig själv och tänker på annat är man troligen inte tillräckligt taggad när starten går och det funkar inte heller, åtminstone inte på korta distanser. Svårt.

Nystart.

Då menar jag inte en träningsmässig nystart, utan en bloggistisk. För jag har inte direkt suttit still sedan senaste inlägget för över två år sedan. Efter den första milen löpning jag skrev om då har det hunnit bli många fler och är jag i ett oskadat skick är en löprunda på en mil en rätt behaglig upplevelse, även efter några mils cykling. Jag har lärt mig crawla rätt obehindrat och när triathletiska drömmar tillsammans med rätt många andra. Hade jag inte skadat ett knä på försommaren hade den gångna säsongens höjdpunkt varit Tjörn triathlon, men låååång läktid omöjliggjorde ordentlig träning och jag har inte börjat springa igen efter det. Men snart så...

Jag har utvecklats en hel del tekniskt och inställningsmässigt sen sist, men det får bli en serie inlägg per gren, för annars blir det här alldeles för långt. Nu ska jag köra ett kort rehabpass och sen blir det filmfestival.

En mil

Hmm, för nåt par år sedan hade jag inte tänkt tanken på att springa en mil, men det här var den tredje sen i somras och den första på snö och den snabbaste hittills, precis över 55 minuter. Ingen tid att skriva hem om kanske, men nånstans börjar man. Den här gången började jag med ett blodsocker på 10. hade ätit en macka och en clementin en stund innan och fyllde på med lite druvsocker (halvt paket) efter en halvtimme. Och det funkade alldeles utmärkt, så bra att de sista två kilometrarna var de snabbaste. Försökte spurta in under 55 minuter, men missade med 12 s. Tog en banan och lät pulsen sjunka innan jag joggade av i 1,6 km, tydligen tillräckligt för idag (dagen efter) har jag ingen träningsvärk. Var det nåt dåligt med det här då? Tja, lite ont i vänsterknä, får vila och köra lite kortare några gånger innan nästa mil.

Solen glimmar blank och trind

Isen likt en spegel. Skridskoträning. Fick några tips på ytterligare detaljer att peta på: ska tänka på att få över tyngden även på höger ben, samt att trycka mer rakt åt sidan. Vet jag det här egentligen? Ja. Varför gör jag inte så? För att jag inte ser mig själv åka. Förutom att isen ligger som en spegel skulle man behöve en framför sig och bredvid för att kunna se alla fel man gör. Fast då kanske man skulle ge upp...

Högt socker efter passet efter att ha överkompenserat med macka och sportdryck. Lite obalanserad över lag just nu, inte bara i samband med träning. Lite noggrannare, tack. Vet dock inte exakt hur planen för det ser ut, får klura lite.

Första årets sista inlägg

Håhåjaja, då var bloggåret till ända... Jag avslutade träningsåret på det begåvade sättet att med ett blodsocker på 23 ta 8 enheter snabbinsulin och ge mig ut och springa sex kilometer. Funkade perfekt. Fast jag rekommenderar det inte om man inte känner sin kropp hyggligt och håller sig i närheten av hemma. Sen kan man ju fråga sig hur jag hamnade på 23 om jag tycker att jag hygglig koll... Gott nytt år!

Lite bättre

Tja, om man testar blodsockret i tid så går det bättre. Idag blev det således ett helt okej lunchpass med lite bål- och benövningar.

Något väldigt störande som idag hände för andra gången var att Lantus-pennan lade av. Det karaktäristiska tickandet när man vrider upp dosen fanns inte längre, men jag konstaterade att det kommer ju iallafall insulin när jag tryckte. Fast jag har nog ingen aning om hur mycket jag fick i mig. Irriterande!